Det fler och fler som testar sina hundar för sjukdomen DM. Även flera uppfödare i Sverige testar. Hos MyDogDNA kan konstateras att över 30 % av de testade hundarna är bärare av sjukdomsgener för DM. Det finns dock väldigt få konstaterade sjuka hundar och flera av dessa har inga symptom för sjukdomen.
DM ( Degenerativ Myelopati ) kallas också i folkmun för schäfervinglighet och är en nedbrytande neurologisk sjukdom med immunologisk bakgrund. Det betyder att den uppstår när det egna immunförsvaret angriper hundens eget nervsystem och bryter ner isoleringsskiktet myelin omkring nervtrådarna i ryggmärgen. DM uppträder i regel hos medelålders till gamla hundar (5 – 12 år) och oftast hos storvuxna raser. Schäfer är den ras som oftast drabbas av sjukdomen, därav att den kallas för schäfervinglighet.
Svagheten i bakdelen vid DM brukar komma smygande och ger svajiga och styltande bakbensrörelser som successivt förvärras. Rörelserna blir osäkra och trevande, känsel och reflexer försämras och typiskt är att hunden släpar baktassarna i marken så att klorna slits på ovansidan. Sjukdomen är inte smärtsam för hunden. Ingen behandling finns.
Ändrade ras standarder
Schäfer
För femton år sedan var schäfern en utav de mest framstående hundraserna inom brukshunds klubben, men nu har rasen blivit indelad i två läger Bruks schäfer och utställnings schäfer. Vad beror då detta på? Av någon anledning så har idealet på schäferns utseende ändrats så drastiskt att den gamla typen inte duger på utställning, medans den nya modellen är avlad på ett sätt som gör att den inte kan användas som brukshund. Den nya modellen har så sluttande rygg att den går och springer med en belastning på halva bakbenen detta gör att den väldigt lätt får höftproblem. Försvaret samt polisen har pga detta blivit tvungna att börja ägna sig åt egen hund avel, eftersom schäfern passar så bra som arbetshundar åt dem men den nya schäfern håller inte för den stora arbetsbelastningen. Hur detta nya ideal kom fram är omöjligt att få fram, man hävdar att det är en utveckling av rasen. En utveckling till försämrig av livs kvalitet.
Sammanfattning av SKK
Genetiska tester är ett utmärkt verktyg i avelsarbetet för bättre hälsa hos våra
hundar, förutsatt att dessa tester är tillförlitliga, relevanta och används på ett
klokt sätt. Uppfödare och hundägare bör noggrant utvärdera nyttan med och
konsekvenserna av ett genetiskt test innan detta utförs. Risken med ett ensidigt
eller överdrivet fokus på DNA-testresultat är att andra viktiga åkommor eller
egenskaper hamnar i skymundan. SKKs avelskommitté vill understryka vikten
av att man i avelsarbetet utgår ifrån hur vanligt förekommande och hur stort
kliniskt problem en sjukdom är, snarare än att utgå ifrån vilka tester som finns
tillgängliga. Om en sjukdom inte utgör ett kliniskt problem i rasen och/eller det
DNA-test som erbjuds för denna åkomma inte anses tillförlitligt är det bättre
att avstå från att testa sin hund. Risken är annars att avelsbasen begränsas på
felaktiga grunder, eftersom du som uppfödare är skyldig att ta hänsyn till
testresultatet i ditt avelsarbete. Det är viktigt att ha i åtanke att hundavel
handlar om mycket mer än enstaka sjukdomar, och att genetiska tester, även
om de idag är många, inte ger hela bilden.
Man kan lätt DNA-testa sina hundar genom att nyttja olika företag/labb som man hittar via internet. Man beställer ett test-kit som sedan skickas åt dig. Du tar proverna själv genom att du gnuggar de medsända topspinnarna mot insidan av hundens kind och sedan returnera dessa till labbet. Svaret får man sedan per post och e-post. Ett par exempel på labb:
Det går även att DNA-testa sina hundar via blod men då måste man kontakta veterinär, vilket också är nödvändigt om man vill ha ett officiellt resultat då hundens identitet måste verifieras. Avel Vill du vara säker på att eliminera risken för DM hos dina valpar på ålderns höst är DNA-tester lösningen. Tack vare dessa tester så kan man avla på ett säkert sätt gällande just denna sjukdom. Man behöver inte utesluta något djur ur avel på grund av DM utan man väljer en passande partner. Har man en ”At Risk” hund så parar man den med en som är ”Clear” och risken för att dina valpar blir sjuka i DM är borta (se Tabell 5). Nedärvning av anlagen fungerar enligt nedan scheman.
Parning mellan två individer som båda är ”Clear” (N/N), resulterar i att 100% av avkomman blir ”Clear” Förälder A, Anlag N N, Förälder N N/N N/N, B N N/N N
AWD Sverige 